Julen är snart förbi och snart får vi fira in ett nytt år. Ett nytt år som förhoppningsvis börjar med att vi så småningom får flytta in i vårat hus  . Det ser jag framemot, få flytta in, bo in sej, och bara vara. För nu ÄR de rätt intensivt och ganska stressigt, såklart. De är ju trots allt en helrenovering vi håller på med   

Jag brukar inte känna mej lessen över min sjukdom speciellt ofta. Men här om dagen gjorde jag det. Vi är i ett skede i renoveringen där jag känner att jag inte kan bidra särskillt mycket, arbetsmomenten är för svåra helt enkelt. Men nåt som nu fallit på min lott var att slipa en del av murstocken inför kaklingen. Jag klarade av att slipa max 5 minuter. Sen orkade jag inte mera. Såna monotona rörelser (som slipande innebär) funckar inte. Speciellt inte om de ska ske över midjehöjd. Det tar bara stopp.. Armarna fulla med mjölksyra och de gör ont.

Och där och då bröt jag ihop. Jag kände mej så satans värdelös. Jag är inte till NÅGON nytta.. Jävla helvetesarmar! Jag begär inte att ni skall orka lyfta 100 kg! Allt jag ville var att ni skulle orka dra ett jävla slippapper lite hit och dit, men de var tydligen för mycket begärt det också.

Men efter en stund insåg jag att allt kunde vara bra mycket värre.. Jävligt mycket värre faktiskt. Jag mår ju ändå bra. Så då var de slut på dom martyrtårarna.  

De är bara att borsta av knäna och ta i med nya tag. Jag kanske är lite svag i armarna, men satan va bra jag är på många andra saker     (pepptalk) 

Nu ska jag lägga mej på soffan med ett glas vin och vårda min förkylning