Livet...ett märkligt fenomen. Jag som tycker om att ha kontroll, känner mej just nu lite vilsen. Samtidigt som jag känner en lätt stress över att livet faktiskt inte är evigt. Det har jag väl aldrig trott heller såklart.. Men just nu är de extra påtagligt. 

Jag har upplevt döden på nära håll. Jag fick den äran att förlora både min pappa och min mamma innan jag fyllt 20 år. 

Jag blev tvungen att växa upp tidigt och de gör kanske att man blir lite hårdhudad men samtidigt medveten om livets bräcklighet. 

För 1 vecka sedan dog barnens farfar. Även barnens farmor är döende. Två människor som funnits i mitt liv nästan lika länge som mina egna föräldrar. Dom har alltid funnits. Närvarande..

Och nu finns snart ingen av dem kvar längre.

Det är en tomhet utan like som infinner sej. För livet kommer ju aldrig mer att bli som förut. Dom fattas. Och så är de ju.Inget nytt med det. 

Men samtidigt som någons liv tar slut, och vi sörjer och vi saknar, så börjar någon annans. 

Simon har fyllt 18 år och i fredags fick han sitt körkort. Vilken lycka. En milstolpe i livet. En milstolpe han hade velat dela med sin fammo och faffa som är och var så otroligt viktiga i hans liv. De fick han inte. 

Jag blir så tagen av hur livet samtidigt kan förrändras mot två så olika håll. Men de är väl just de som är livet. 

Jag blir också påmind om min egen död. Ja.. Jag är rädd för att dö. Tanken på att livet skall ta slut är så hisnande. Länge levde man ju i tron att man var evigt ung och hela livet framför sej. De gör man inte längre. Iaf inte jag. Vi kan kalla de 40 års kris. 

Kanske de är därför jag känner så starkt för att jobba som begravningsentrepenör. För att de skall bli lite mindre hisnande. För att avdramatisera de. Är de kanske i ett undermedvetet terapeutiskt syfte? 

Nåja.. Allt detta har gjort att jag sover ganska dåligt, och när jag sover drömmer jag hemska mardrömmar. Eller, jag tror iaf att de är därför. Och jag vet inte om de också beror på själslig stress att jag känner en försämring i min MCS (multipel chemical sensitivity). Har ju varit rätt så bra nu ett tag, när jag undvikit allt som luktar. Men nu känner jag igen att de är värre. Haft lite ont i näsan ett par dagar, minsta lilka lukt får mej nästan att må illa, känner av huvudvärk, hjärtklappning. Så måste se över min omgivning igen. Bort med allt. Har t. ex en svagt doftande duschcreme som funckat hittills.. Bort med den...Påminna folk i min omgivning att slopa allt som luktar.. 

Reaktionerna jag nu igen känner på dofter och lukter får mej att känna ångest och panik. Panik som byggs upp innuti. Har lust att gråta och skrika. Vill bara ha tillbaka mitt gamla liv. Då jag "var normal". Jag vill inte ha dehär jävla skitet!!! 

Livet....