Tänkte berätta lite om vad som hände när jag tillslut fick träffa neurologen. Träffade Dr Riitta Rinne på Mehiläinen i Åbo. Det som hände först var att jag fick sitta ner och berätta om varför jag var där. Mina symptom. Efter det så gjorde hon diverse neurologiska undersökningar. Mycket enkla men tydligen kan man läsa ur en hel massa ur dessa..iallfall om man är neurolog   

T.ex fick jag börja med att gå på en rak linje på golvet. Det gick väl bra..men efter det skulle jag gå på samma raka linje men lägga ena foten precis framför den andra och vice versa.Det var svårare och jag fick veva runt med armarna för att hålla balansen.

Sen fick jag ställa mej jämfota på golvet..sträcka armarna rakt ut och sedan blunda. Det ska visst "normala" människor klara av utan besvär.Men det gjorde inte jag.Jag ramlade bakåt åt sidan på en gång.

Sen kollade hon mina ögonrörelser.Hon höll en penna framför mitt ansikte som jag skulle följa med blicken när hon förde den fram och tillbaka. Av det fick jag veta att jag hade "ryckiga" ögonrörelser.Och det ska man inte heller ha.

Efter det kollade hon diverse reflexer..där va de inte så mycket att anmärka på mer än att jag saknade bukreflex. Ska jag vara ärlig visste jag inte ens att jag hade en sånt..eller hade haft iallafall för nu va den ju väck.

Hela min historia tillsammans med resultatet av hennes undersökning gjorde att hon ville utreda mej vidare. Steg 1 blev de magnetröntgen utav hjärnan.Det fick jag göra drygt 1 månad senare.

Den gjordes på Terveystalo i Åbo. Jag har ju gjort en MR av ryggen för flera år sedan.Och jag minndes ju att det va rätt så obehagligt. Men de var värre än jag kom ihåg.

Allt var ok så länge jag satt i väntrummet..blev inkallad och fick klä av mej allt som innehöll metall och sedan välja musik. Gick in i själva rummet där MR apparaten stod..och dååå..när jag såg hur jävla smalt och trångt dedär röret man skall in i var..då steg pulsen några slag.

Fick lägga mej på britsen och 2 sköterskor försökte sticka en kanyl i mej som dom senare skulle ge mej kontrastmedel i under undersökningen.Det lyckades inte alls och dom fick kalla in en läkare. Han fick nålen på plats..men tusan vad ont det gjorde.

Vid dethär laget var jag ordentligt uppjagad och frågade sköterskan hur långt in i röret jag skulle åka. Jag skulle ända in..bara underbenen på utsidan. Då fick jag panik och grät fram att jag vet inte om jag klarar det då de är så trångt! Jooo då sa sköterskan..de går så bra så när du väl är inne..och sekunden senare klämmer hon en gallerhjälm över mitt huvud som sitter så tajt att näsan tar i. Min panik blev inte mindre av det kan jag säga.

Jag vet inte hur jag klarade av det..men jag låg kvar hela dom 30 minuter som undersökningen tog. *stolt*

Efter det fick jag vänta drygt 1 månad  innan jag fick träffa läkaren igen. Det gjorde jag på Åbolands sjukhus i Åbo.

Vid det laget hade ju nya symptom uppstått..så jag började med att berätta om dem. Sen gjorde hon diverse neurologiska test iegn,samma som tidigare. Och hon konstaterade att balansen var ingen höjdare.

Sedan visade hon mej mina bilder av min hjärna och berättade att de fanns flera stycken "fläckar" , inflamationsbon där. Jag fick se dem själv..och jo..de fanns de juh. Redan då sa hon att hon misstänker ganska starkt att de är MS.  men hon ville ännu ta en MR av ryggmärgen och en lumbalpunktion, ett ryggmärgsprov. Ååå hjäälp..en till MR!

Jag hade ju själv funderat på MS..men när hon sa det..blev de ändå en liten chock. Påvägen därifrån i bilen kom det nog några tårar...  Va de verkligen så?

Steg 2 blev MR av ryggmärgen. Den togs på Pulssi i Åbo. Denhär gången hade jag i förväg begärt lugnande + att jag hade tagit med mej Anders som stöd. Trots det höll jag på att få hjärnblödning när dom säger att undersökningen kommer ta 1,5 timme denhär gången. 1,5 timme inne i röret!! Ja då kom tårarna igen...men va hade man för val? Jag åkte in och utanför stod Anders och höll i min fot. Det kändes bra..jag var inte ensam iallafall. Den sista bildsessionen fick dom ta om för jag rörde tydligen på mej för mycket. Det är inte lätt att ligga alldeles blickstilla i 1,5 timme.

Steg 3 blev då ryggmärgsprov. Även den dagen hade jag Anders med mej. Den gjordes på Åbolands sjukhus. Vi var 2 i samma rum som skulle göra samma prov. Så vi låg där i varsin säng och väntade på anestesiläkaren som var sen för han var fast uppe på OP-avdelningen.

Men sen när han väl kom fick jag börja. Jag fick lägga mej på höger sida och dra upp knäna mot mage så mycket jag kunde. Sen tvättade han ryggen med en iskall spray och efter det så la han bedövningen. Sen var det dags för den STORA nålen..som skulle IN i min rygg..huvaligen.

Det gjorde faktiskt inte speciellt ont..det var mer än obehaglig och mycket märklig tryckande känsla. Det kändes precis som om han hade skruvat in en korkskruv i min rygg. Vid ett skede kom han åt en nerv, men inte heller det gjorde ont.Det gjorde bara att det gick ner en elstöt i mitt ben och fot och den flaxade till lite.

Sen gick de nästan 3-4 veckor igen innan jag fick träffa läkaren igen..och det var då i fredags.

Hon började med att berätta att ryggmärgsprovet hade förhöjda värden.Vilket de är vid MS. Sedan tittade vi på MR bilderna av ryggmärgen och även där hittades ju då förstås dessa "fläckar", som också fanns på min hjärna. Plack. Plack i hjärnan, plack i ryggmärgen och höga värden på ryggmärgsprovet kan bara betyda en sak. MS. Simple as that.

 

Janette

29 oktober 2013 19:54

Även om det är jobbigt är det väl bra att få en diagnos som man sen kan jobba utifrån, hellre än att gå omkring och oroa sig för än det ena än det anda utan att veta riktigt.
Bra omhändertagen verkar du i alla fall ha blivit!

Ann-sofie Ahlgren

30 oktober 2013 14:22

Det är klart, att få en diagnos är ju A & O. + att de ju är av största vikt att vid MS få diagnosen i ett tidigt skede för att kunna sätta in bromsmedicin så fort som möjligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet...ett märkligt fenomen. Jag som tycker om att ha kontroll, känner mej just nu lite vilsen. Samtidigt som jag känner en lätt stress över att livet faktiskt inte är evigt. Det har jag väl aldrig trott heller såklart.. Men just nu är de extra påta...

Ett år sedan jag skrev senast.. Men som jag sagt tidigare är de ett gott tecken, de betyder att min sjukdom fortfarande håller sej lugn och jag mår rätt så bra. Min senaste MRI visade fortfarande ingen sjukdomsaktivitet och det tackar vi för.   Å...

Julen är snart förbi och snart får vi fira in ett nytt år. Ett nytt år som förhoppningsvis börjar med att vi så småningom får flytta in i vårat hus  . Det ser jag framemot, få flytta in, bo in sej, och bara vara. För nu ÄR de rätt intensivt och gansk...

Idag ringde neurologen och meddelade resultatet av min magnetröntgen jag gjorde förra veckan, och den visade INGA nya förrändringar i hjärnan! Still going strong med andra ord.    Och gissa hur glad jag blev när läkaren som ringde pratade flytande ...

Jag har sagt förut att tystnad och avsaknaden av inlägg på bloggen är en bra sak. De betyder att jag mår bra. Jag har mått bra länge nu. Jag mår fortfarande bra. Men som alltid när de är nåt på gång så vill jag skriva ner det. Mest för min egen s...