Det är konstigt att man inte vänjer sej.Idag var nästan värsta gången hittills.Denhär gången..började jag gråta redan hemma,innan vi åkte.
När vi kom dit så bad jag direkt om lugnande..och sa också att Anders följer sen med in.Njaaa...alltså vi kan fundera på de men vanligtvis brukar vi inte låta nån följa med in, svarar sköterskan då...!!
Okej sa jag..vände mej om..snabbt in i omklädningsrummet och där bröt jag ihop och grät så Anders knappt fick ur mej vad sköterskan sagt. Efter en stund kom hon med mitt lugnande...5 mg diapam...5 !! Bebisdos!!! Och nu sa hon att de var okej om Anders följde med in.
Efter det var det dags för kanylen..och som vanligt hade dom problem att hitta ett ställe att sticka.Tror mina ådror krymper av skräck....
Sen in i rummet för själva undersökningen.Då va de dags igen...när jag såg "hålet" jag skulle in i..tårar tårar...paniiik.Dom försökte väl så gott dom kunde att lugna mej..fokusera på musiken..blunda..andas...osv..Men allt dedär vet jag juh.
Efter att jag lugnat mej såpass att jag kunde lägga mej ner så dröjde de ju inte länge innan jag freaka ut ugen.När hjälmen åkte på.Jag fick panik och försökte fösa bort den.Dom tog av den igen...och så grät jag lite till.Tillslut sa jag bara att okej..sätt på den..och börja.Jag fick koncentrera mej till max på att tänka på annat.Inte tänka på hur de slöt sej och mitt huvud kändes som i ett skruvstäd..och att inte se skuggorna av hjälmen trots att jag blundade hårt.Att inte tänka på hur trångt de blev runt min kropp när jag åkte in..inte tänka..inte tänka..
1 timme låg jag i röret..och Anders satt utanför och höll min fot.En stor trygghet.
Nån som inte vet..kan omöjligtvis fatta hur sjukt jobbigt de är.Men herreguuud....larv tänker säkert många.Men för mej är de på riktigt...riktigt riktigt jobbigt. Och dendär lugnande medicinen?.Tja..vi kan ju enas om att den absolut inte fyllde nån som hellst funktion.