Det är konstigt att man inte vänjer sej.Idag var nästan värsta gången hittills.Denhär gången..började jag gråta redan hemma,innan vi åkte.
När vi kom dit så bad jag direkt om lugnande..och sa också att Anders följer sen med in.Njaaa...alltså vi kan fundera på de men vanligtvis brukar vi inte låta nån följa med in, svarar sköterskan då...!!
Okej sa jag..vände mej om..snabbt in i omklädningsrummet och där bröt jag ihop och grät så Anders knappt fick ur mej vad sköterskan sagt. Efter en stund kom hon med mitt lugnande...5 mg diapam...5 !! Bebisdos!!! Och nu sa hon att de var okej om Anders följde med in.
Efter det var det dags för kanylen..och som vanligt hade dom problem att hitta ett ställe att sticka.Tror mina ådror krymper av skräck....
Sen in i rummet för själva undersökningen.Då va de dags igen...när jag såg "hålet" jag skulle in i..tårar tårar...paniiik.Dom försökte väl så gott dom kunde att lugna mej..fokusera på musiken..blunda..andas...osv..Men allt dedär vet jag juh.
Efter att jag lugnat mej såpass att jag kunde lägga mej ner så dröjde de ju inte länge innan jag freaka ut ugen.När hjälmen åkte på.Jag fick panik och försökte fösa bort den.Dom tog av den igen...och så grät jag lite till.Tillslut sa jag bara att okej..sätt på den..och börja.Jag fick koncentrera mej till max på att tänka på annat.Inte tänka på hur de slöt sej och mitt huvud kändes som i ett skruvstäd..och att inte se skuggorna av hjälmen trots att jag blundade hårt.Att inte tänka på hur trångt de blev runt min kropp när jag åkte in..inte tänka..inte tänka..
1 timme låg jag i röret..och Anders satt utanför och höll min fot.En stor trygghet.
Nån som inte vet..kan omöjligtvis fatta hur sjukt jobbigt de är.Men herreguuud....larv tänker säkert många.Men för mej är de på riktigt...riktigt riktigt jobbigt. Och dendär lugnande medicinen?.Tja..vi kan ju enas om att den absolut inte fyllde nån som hellst funktion.

 

Linda Krigarhjärta

26 november 2014 01:12

Jag vet precis hur det känns. ÅNGEST med stora bokstäver. Jag är så förvånad att just MR skulle trigga min panikångest och sorg. LP´n däremot, lite obehagligt men helt okej om jag jämför.

Jag tänkte be om lugnande i torsdags men så kom jag på att jag skulle ta bussen hem så då kunde jag inte ta ngt eftersom jag annars har svårt för bussens krängande.

Varma kramar till dig som till slut fixade det till slut <3

http://ettkrigarhjartasbekannelser.wordpress.com

Ann-sofie Ahlgren

26 november 2014 05:32

Vi e allt bra duktiga ? Stor kram på dej också ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet...ett märkligt fenomen. Jag som tycker om att ha kontroll, känner mej just nu lite vilsen. Samtidigt som jag känner en lätt stress över att livet faktiskt inte är evigt. Det har jag väl aldrig trott heller såklart.. Men just nu är de extra påta...

Ett år sedan jag skrev senast.. Men som jag sagt tidigare är de ett gott tecken, de betyder att min sjukdom fortfarande håller sej lugn och jag mår rätt så bra. Min senaste MRI visade fortfarande ingen sjukdomsaktivitet och det tackar vi för.   Å...

Julen är snart förbi och snart får vi fira in ett nytt år. Ett nytt år som förhoppningsvis börjar med att vi så småningom får flytta in i vårat hus  . Det ser jag framemot, få flytta in, bo in sej, och bara vara. För nu ÄR de rätt intensivt och gansk...

Idag ringde neurologen och meddelade resultatet av min magnetröntgen jag gjorde förra veckan, och den visade INGA nya förrändringar i hjärnan! Still going strong med andra ord.    Och gissa hur glad jag blev när läkaren som ringde pratade flytande ...

Jag har sagt förut att tystnad och avsaknaden av inlägg på bloggen är en bra sak. De betyder att jag mår bra. Jag har mått bra länge nu. Jag mår fortfarande bra. Men som alltid när de är nåt på gång så vill jag skriva ner det. Mest för min egen s...