Kan man nästan säga att jag gjorde. Jaa efter kortisonpulsbehandlingen. Har faktiskt inte orkat skriva. Sista och tredje dosen fick jag ju i torsdags..förra veckan. På fredag mådde jag väl helt okej..men mot eftermiddagen blev jag trött..samlade vätska kring knäna så dom gjorde ont och var svårt att böja på dem. På kvällen följde jag med till butiken en sväng..och där märkte jag att herreguud så slut jag var. Jag orkade inte gå..

På natten till lördagen blev jag sämre. Gick upp på toaletten på natten och jag var yr och kände mej konstig..svag och matt. Och den lördagen trodde jag fan min sista stund var kommen..nästan..Det var som att alla krafter jag någonsin haft bara rann ur kroppen..det känndes som hela jag höll på att ..tyna bort. Hjärtat slog som en hammare i bröstet på mej..jag var yr..och såå svag och kraftlös..Det var fruktansvärt..men jag förstod juh att det var kortisonet som "jobbade" för full kraft.

Men smatidigt blev jag lite rädd...för ingen hade berättat för mej att såhär kunde de bli. Och jag har förstått att oftast..oftast blir de inte såhär utan folk mår i allmänhet ganska bra. Men tack vare facebook och det MS grupper jag är med i där så fick jag veta att ibland..endel..mår väldigt dåligt efter behandlingen.

På kvällen bestämde jag mej för att också ringa till jouren och fråga..och läkaren där bekräftade..att man kan må väldigt dåligt. Orsaken menade han, var att eftersom vi får en så fruktansvärt stark dos under 3 dagar..och sen tar det stopp..då blir det nästan som en slags abstinens för kroppen. Kortison brukar man ju i regel trappa ner annars.. Han sa att om jag fortfarande är mycket dålig på måndag så kunde jag ev få kortisontabletter utskrivna..just för att kunna trappa ner på nån vänster.

På söndag var jag iallafall lite vid liv..jag mådde inte bra..men jag var bättre..för dagen innan var jag ett spöke. På söndagen hade vi sedan tidigare redan planerat hålla kalas för Samuel som fyllt 7 år. Jag ville så gärna hålla fast vid det..även om jag tvekade. Skall jag orka? Men med hjälp av en god vän som fixade en underbar tårta , Linda  och tack vare Anders    som fixade i ordning hemma..handlade och ordnade så gick det. Och de blev så bra såå.

På måndag kände jag att livet nog kommer att återvända. Det går åt rätt håll.

Kortisonet har hjälpt..synen har blivit bättre. Det är inte helt bra än..men tids nog. Jag är fortfarande trött..och enkla saker som att duscha..äta frukost..osv kan göra att jag behöver vila lite sen. Men de har dom sagt..dom kloka    att lyssna på kroppen..vila..vila..vila..tids nog kommer den igen.  Såå..de planerar jag att göra. Och jag kommer att vara sjukskriven ytterligare 2 veckor efter denna.